Då bestämde jag mig för en sak: nian skulle bli bäst. Jag skulle ta tag i skolarbetet, klara av matten först och främst och komma in på den linjen jag ville. Jag skulle absolut inte hamna på IV.
Det blev som jag tänkt mig – till en början. Sen hände det som inte fick hända (så kände jag då i alla fall)

Jag minns det så väl. Fredagen den trettonde november satt jag vid datorn inne i mitt rum. Klockan var sisådär halv tolv på natten och de jag skrev med på msn frågade mig om jag hade haft någon otur med tanke på vilket datum det var. Och det hade jag inte. Kort därefter ropar mamma på mig, ber mig komma in till hennes och pappas sovrum. Hon låg där på sängen, tårögd och jag förstod inte alls vad som hade hänt. Pappa själv var ute och snickrade tillsammans med en av hans kompisar (enligt dem är det tydligen helt normalt att man snickrar vid den tiden) Mamma bad att jag skulle lägga mig bredvid henne, vilket jag gjorde. Sen sa hon de där orden som satte så djupa spår i mig. ”jag ska flytta” Till en början trodde jag inte på henne. Jag hade hört det en gång tidigare, och det blev ju inte så då. Så varför skulle det vara på allvar nu? Snart förstod jag dock att det hon sa var sant. ”jag ska kolla på en lägenhet på onsdag och jag vill att du följer med”
Jag vet inte riktigt vad jag tänkte då. Jag visste nog inte ens då vad jag tänkte. Det blev liksom tomt. Jag förstod inte. Det kändes som om hela min värld precis gått i bitar. Min familj, som jag var så oerhört stolt över och älskade mer än något annat skulle s p l i t t r a s. Jag brast ut i tårar. Tårar som fortsatte rinna ner för mina kinder hela natten.

Framför mig hade jag flera sömnlösa nätter. ”Fyllda av tomhet eller tårar” som jag skrev i ett blogginlägg i augusti 2010. Det var nog både och egentligen. Jag slutade gå till skolan ett tag och när jag sedan bestämde mig för att gå till skolan så var det inte utan att jag gick genom korridorerna med ständig gråt i halsen. Jag och mamma var iväg och kollade på lägenheten och bestämde oss för att flytta dit. Det kändes konstigt. Alldeles FÖR konstigt.

Jag började skolka och dricka alkohol oftare och oftare. Så här i efterhand vet jag inte om det var för att det kändes bättre. Jo, för stunden gjorde det väl det. Men även om jag inte tänkte på det just då, så hade det nog med lite hämnd att göra också. Jag skrev dagbok, och det var inte länge sedan jag läste en sida där jag skrivit ”Ni har förstört er dotters liv. Hoppas ni är nöjda. Jag hatar er” Herregud, hur tänkte jag egentligen? Hata mina föräldrar? Det skulle jag ju aldrig kunna göra. Vad som än händer, så kommer jag alltid älska dem. ALLTID.

Som sagt – hämnd. Jag gjorde saker jag inte fick göra. Jag både festade och rökte. Big no för en femtonåring. Antagligen för att jag ville göra dem illa, på samma sett som de sårat mig. Pappa fick dock aldrig reda på någonting. Det var mamma som märkte allteftersom.

Strax innan nians slut besökte jag kuratorn. Eller, jag var egentligen bara med en kompis dit för att hon inte ville gå dit själv. Efter deras samtal frågade jag kuratorn om hur man kunde kontakta BUP (barn & ungdomspsykiatrin för er som inte vet) Hon ville genast veta varför, och jag berättade om problemen med de där tankarna. Då sa hon att det var hennes plikt att kontakta föräldrarna om det gällde fara för någon annans liv, men hon lovade mig att inte göra det. Jag gick till klassrummet och hann sitta där i några minuter innan kuratorn kom in och bad mig följa med ut. Jag förstod inte alls varför, jag hade ju precis varit där? Men sen säger hon ”din mamma är på väg hit” Ilskan som uppstod inom mig går inte ens att beskriva. Jag ville slå ihjäl henne. Bara några minuter innan hade hon sagt att hon absolut inte skulle säga något. Och sen, DET FÖRSTA hon gör är att ringa till mamma och berätta. Mamma satt utanför kuratorns rum och väntade när vi kom dit och jag började gråta direkt. Jag ville ju inte att hon skulle få reda på något. Tänka sig att en liten fråga kan leda till något så allvarligt.

Bara någon vecka senare stod jag på skolgården med armarna om min dåvarande pojkvän Sebastian och bara grät. Mamma skulle hämta mig. Jag skulle ha mitt första samtal med BUP. Ville inte släppa taget om Sebastian. Ville inte att han skulle släppa taget om mig. Endast hans ”det ordnar sig, Linda. Det blir bättre nu” fick mig att bli lugn.
Mamma kom dit, jag satte mig i bilen och vi började åka. Jag ångrade allting. Önskade att jag aldrig pratat med den vidriga kuratorn. Jag ville ju inte alls ha någon kontakt med BUP. Jag var för rädd. För svag. Vågade inte. Jag ville bara vända, åka hem och lägga mig på min säng och inte röra mig mer på hela dagen.

Fick prata med två personer. En tjej och en kille. Jag pratade dock inte mycket alls. Jag svarade kort på deras frågor, sen var det inget mer med det. Innan jag skulle gå därifrån fick jag en ny tid hos dem. Men jag gick aldrig tillbaka dit.

Jag ändrade mitt beteende och jag började må bättre. Jag började acceptera situationen och jag ville att de skulle vara lyckliga – med eller utan varandra. Jag slutade dock inte hoppas på att det skulle bli dem igen.

Jag tog tag i mitt liv. Började gå ut mer istället för att ligga hemma (som jag gjorde för det mesta) Och jag skulle nog kunna säga att Jolin räddade mig lite där. Hon så gott som bodde hemma hos mig ett tag innan sommarlovet och fick mig på bättre tankar, men framförallt så fick hon mig att skratta.

Jag var glad över att ha slutat nian. Men jag var mindre glad över brevet som talade om att jag skulle behöva gå IV på gymnasiet. Jag ville verkligen inte gå något extra år i skolan. Jag började må sämre igen. Dels för att jag var osams med en av mina bästa vänner och dels för att jag på sätt och vis tagit hennes pojkvän ifrån henne. Så, det jag gjorde var att bli sams med den där vännen och göra slut med killen. Det kändes rätt och jag kände mig fri. Något annat jag mådde dåligt över var att jag hade sårat en kille ganska så mycket, genom att bli tillsammans med Sebastian. När det tog slut fick jag hjälp med att ta upp kontakten med honom igen, han förlät mig och jag blev överlycklig – trots att denna kille varit nära på att skada mig någon fruktansvärt några månader innan. Vi började prata mer och mer och sågs några gånger.

Sen helt plötsligt kom Simon in i mitt liv och föll direkt skulle man väl kunna säga. Jag antog att den andra killen inte skulle bry sig, men det gjorde han. Och jag vet faktiskt inte hur jag ska tolka de sms som han skickade. Vet inte om han var arg eller ledsen liksom... Och det är något jag fortfarande har dåligt samvete över. Jag lekte med en stackars killes känslor, eller... Det gjorde jag ju egentligen inte. Jag hittade bara någon bättre.

I samma stund som jag insåg att mitt och Simons förhållande var seriöst och skulle hålla, så insåg jag att allt blir bättre.

Jag har inte haft världens bästa liv. Eller, jag har ju levt bra egentligen. Jag har haft underbara personer i min omgivning, dvs min familj och mina vänner. Det har bara varit mina negativa tankar som förstört så mycket. De har förstört mig. Men vet ni vad? Det är slut med det nu. Jag ska aldrig mer ens tänka sådana tankar igen. Aldrig.

Det jag vill ha sagt är att man kan om man vill. Jag ville vinna över dessa sjuka tankar jag hade och det gjorde jag. Jag har mått sämre än vad folk har vetat om. Queenie är den som vetat mest om detta, för hon var den jag kände att jag kunde prata med. Hon dömde mig aldrig.
Jag har tagit mig igenom alla dessa tankar, mammas flytt och tusentals andra problem. Nu ska jag ta mig igenom det värsta – min farfars död.
Och jag ska aldrig sluta kämpa.

Tack Queenie, Amira, Jolin, Simon, Fredrik, Robin, Kampo och Pontus.

& självklart min älskade familj.

För att ni alltid har funnits där för mig, stöttat mig och hjälpt mig hitta viljan att kämpa. Ni har ett hjärta av guld.